Idag är det exakt två år sedan jag åkte till Strömholm för att prova sadel men kom hem med ångest och diagnostiserad häst.

Inlägg för hur jag kände den där kvällen finns att läsa här

Inlägg om hela den rollercoster-tripen finns att läsa här

Nu så här två år senare kan jag känna vilken otrolig tur jag egentligen hade den där dagen. Vad hade hänt om jag inte åkt iväg för att köpa ny sadel? Hur hade allt blivit då? Hade jag funnit någon lösning? Hade Pica ens varit min eller hade jag bara gett upp?
Många frågor är dom. Men nu kan jag nog säga att den där dagen egentligen blev till en av de bästa i mitt liv  

Första bilden på nosnätet

Framgångar från 2010

   Härliga ridpass

Härliga minnen

 Så ja, den där dagen då jag mest ångrade allt jag gjort i mitt liv och bara ville sluta med hästar, resulterade ju faktiskt i att bli en utav de allra bästa  

Så där nu är jag klar med att vara sentimental för idag och skall återgå till pluggningen, bearbetningsmetoder och statistiska analyser är mina nya bästisar framöver.

På återseende!

ps. Ser fram emot ett härligt ridpass på Pica i kväll, nysmord sadel, träns och stövlar tillsammans med vitt schabrak, svarta lindor och matchande ridklädsel kan ju inte sluta i annat än succé   ds.

// therre