Egentligen hade jag tänkt skriva om mina senaste dagar när jag satte mig här, men efter en inspirerande kommentar från Pennelina så ska jag istället berätta om min första egna häst.

Hon var långt ifrån den allra finaste, långt ifrån den allra bästa. Men för mig kom hon att bli den finaste och bästa på denna jord!

Tillåt mig att få presentera Donia

Hon var ett polskt halvblod född 1986 med okänd härstammning. Hon hade funnits på ridskolan sedan jag började 1996 som en liten, liten tjej med gröna ridkläder. Jag red då på ponnyer och hade ingen aning om att denna häst skulle bli min ögonsten för all framtid!
Hon stod längst ned i stallet i en spilta. Hon var känd för att vara elak i spilta men super snäll att rida. De flesta upplevde nog ett obehag av att behöva gör iordning henne för lektion och jublade högt när de fick ta henne direkt i ridhuset. För en rid-favorit var hon nog hos många tror jag.
Min "resa" tillsammans med Donia började när jag valde att börja sköta henne enbart för att det var synd om henne. Både Madde och Andréa som tidigare haft henne som storfavorit hade liksom hittat ännu en som deras hjärta klappade lite extra för. Så där var jag ca 12 år gammal och livrädd för hästen jag valt att börja sköta. Jag gick från att sköta stallets snällaste häst till stallets värsta. Den polska damen som trängde upp alla i spiltväggen.

Men mitt val av att börja sköta Donia kom att bli ett av mina bästa i livet! Vi hittade den där kontakten som man bara hittar med ett fåtal hästar i sitt liv. Jag lärde mig hennes signaler och hur man skulle göra för att inte bli uppträngd i väggen. Jag var där vareviga dag och borstade och borstade på henne. Fick hjälpa de flesta att göra i ordning henne för lektion.

Mina bästa minnen från den tiden då ridskolan ägde henne är när jag fick henne på tygeln för första gången. Det var på mittvolten på A-sidan, vi red extra dressyr-träning på jullovet för Äva-Lena. Och den där känslan när hon liksom släppte till kan jag fortfarande känna i kroppen. Hon var som sagt inte den mest dressyrlika hästen, men härligare ridkänsla får man nästan leta efter!
Ett annat minne jag har är när jag en gång på jullovet stod och ryktade henne i säkert 2 timmar. Hon stod och sov så härligt. När det sedan var dags för en extra dressyrlektion kom en vuxen fram till mig och frågade: Vad har du gjort med henne, hon är ju alldeles lugn?! Mitt svar: Jag har bara ryktat   

Sen kom sommaren 2004 då några av ridskolans äldre hästar skulle säljas av. Donia hamnade ute på säljannons på nätet och mitt hjärta krossades. En tid gick och på sommarlovet så skulle det komma några och titta på henne och Mystik. Jag fick visa Donia och Carine fick visa Mystik. Men Donia ville de inte ha eftersom hon inte "gick i form av sig själv". Jag blev jätte-jätte-glad! Men de var på något sätt fortfarande intresserade. Men då sade Maria till mig att hon tyckte jag skulle köpa Donia istället. Jag fick gå hem och prata med mamma över helgen. Och mamma gick med på att köpa henne! Trots att mamma var lite skeptiskt eftersom hon var lite rädd, som så många andra, för henne i spiltan. Så i augusti 2004 blev hon min alldeles egna häst!

Vi fick plats uppe i Plåtstallet. Där levde Donia lite som hon ville själv. Gick ut ur boxen om jag lämnade dörren öppen. Ofta stod hon  i stallgången (som bilden ovan) och kikade efter mig.

Eller så här!

Hon lärde mig otroligt mycket ridmässigt! Med henne kunde man göra allt, precis allt! Hon var verkligen den optimala "första hästen"!

Men efter många år på ridskolan var hon dock sliten i sina framknän så hoppning var inte det som gynnade henne bäst. Sommaren 2005 gick vi omkull på en hopplektion för Madde J, resulterade i ett brutet nyckelben. Men hästen var hel och det var det viktigaste! Efter det blev hon dressyrhäst på heltid. Vi tävlade dressyr i lätta klasser, vi var inte bäst men vi deltog och gjorde vårt bästa! Vår bästa merit är en lagplacering i div 3 år 2006.

Men 20 år gammal fick hon spatt i ett bakben och vår tävlingskarriär var över. Jag ville vidare och hon hade tagit mig så långt hon kunde. Så det skulle bli nytt köp av häst, men var skulle Donia bli av? Hon var mer levnads glad än någonsin och hade absolut inte ont av sin spatt så att avliva henne var uteslutet!
Till slut stod jag där med två hästar och en stallplats, men som från ingenstans kom Tina med familj. Tina hade tidigare i sitt liv varit på ridskolan och visste vem Donia var och hur hon var i sitt humör. Så att de tog henne som pensionär var nog det bästa som kunde hända! Där fick hon avsluta sitt liv och genom Blup så kunde jag se att hon år 2009 blivit en av himlens allra finaste änglar.

Även om det är länge sedan vi skiljdes åt så kan jag ibland sakna henne. Hennes humör, det stora huvudet med de stora öronen och den där speciella lukten från hennes mule.
 Det är hon som lärt mig vad ridning innebär och det är tack vare henne som jag idag ens har häst och är så inbiten som jag faktiskt är. Att få ha en Donia till i mitt liv är vad jag önskar innan jag dör.
För hon kommer alltid förbli den bästa hästen i mitt liv!

// therre