Ja, efter lite plugg på min distanskurs hamnade jag i en diskussionsanda. Ursprunget till denna diskussion började i stallet förra veckan med en klubbkamrat. Ämnet var: Att vara emotionell och mitt nya motto

Jag är en väldigt emotionell person. Jag gråter; när jag skrattar, när jag är arg, när jag är ledsen, när jag är trött och inte orkar mer, när jag ser något lyckligt på tv, när jag ser något sorgligt på tv. Summasumarum: Jag gråter för nästan allt! Därav har jag i mitt liv många, många gånger gråtit över helt onödiga saker. De flesta gånger över detta älskade djur som driver mig framåt i livet: Hästen!
De flesta som läst min blogg ett tag vet om mitt minst sagt turbulenta hästliv där hästar avverkat varandra på löpande band. Så många tårar och hjärtesorg som det varit, för lite kolik här, litet sår där, lite hälta där osv. Och nu när det senaste inträffade: Pica diagnostiserades med nervskada i sin lårkaka så kände jag bara ett big no no för att känna mig emotionell över det. Varför kan man undra då, jag som tjuter för i princip allt!
Att gå runt och vara deprimerad över något som man inte kan göra något åt, som man inte orsakat själv (och ingen annan heller!), utan man har bara tiden framför sig som kan visa utgång. Att vara deprimerad över det eller gå runt och vara ledsen över alla motgångar man har i livet gör bara att man blir utpumpad på energi och "livslust". Allt som händer därefter kommer ju då bara att kännas jobbigt, tråkigt, "varför ska jag göra det när det ändå alltid går dåligt för mig?" osv. Hur kul är det? Hur länge orkar man med det? Kan av egen erfarenhet säga att man kommer inte orka särskilt länge...

Så därför bestämde jag mig denna gången istället för att dras ner i ett djupt svart hål där allt mörker omsluter mig och där vägen upp ur hålet är oändligt lång (jag vet, för jag har varit där några gånger), välja att stanna vid ytan och helt enkelt acceptera mitt "öde", låta tiden utvisa framtiden. För jag tar hellre små steg ner i hålet än små steg upp ur det. För vägen upp är väääääldigt lång om man låter sig falla ner i hålet. Så, så länge jag håller mig vid ytan så kan jag fortfarande njuta av de andra bitar jag har i mitt liv, glädjen, energin och "livslusten" är inte borta!

För även om hästar är mitt "liv" har jag insett att det inte är det enda här i livet. Det kan tyckas som att det låter hårt men det är ju sanningen, en häst är fortfarande en häst. Ett djur med egen vilja som jag valt att äga och därför valt att ta hand om i ur och skur. Och på vilket sätt mår Pica bättre av att jag gräver ner mig i hålet där allt bara är mörkt? Tror nog hon mår bättre av att jag är kvar uppe vid ytan och ser allt ljust   Så därav grundades mitt nya motto här i livet (jag vet att ni älskar det!): Positiv till motsatsen är bevisad

Men av det jag nu sagt, som även kanske är luddigt, så är det absolut inte förbjudet att gråta alla sina tårar, vara emotionell över sitt djur eller ta varje motgång hårt så att man faller längre och längre ner i det djupa hålet. Man får göra och känna precis vad man vill! Men jag tycker nog man ska försöka hålla sig ifrån hålet så länge man kan   

Pica + undertecknad   

På återseende!

// therre