Hur kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag ens kunde fundera på att komma hem tidigt dagen innan en tävling? Men en önskan är en önskan...

Idag så stod vi där igen, samma personer som alltid och gjorde klart det sista inför morgondagens tävling. Till en början hade vi hjälp av några tappra själar och det är man verkligen tacksam för!

Jag har alltid varit verksam i min klubb, Karlskoga Ridklubb, min klubb! Så känner jag det, där har jag växt upp och där har jag arbetat ideéllt många många år. Men nu börjar jag faktiskt tröttna, det är inte det att jag inte får något tillbaka för nu är det ju faktiskt så att jag är med och styr "återbetalningen". Utan jag börjar tröttna på att det bara verkar vara några få som känner att de arbetar för klubben och inte för "återbetalningen". Jag har en sådan stor lust att inför nästa år byta klubb, till en klubb där jag inte behöver ta något ansvar utan endast vara tävlingsryttare, betala mig fri från att behöva hjälpa till. Till en klubb där man kan få vara lite anonym. En klubb som ligger långt borta (Skåne?) som jag inte ens har möjlighet att  hjälpa till på, då behöver jag ju inte ens känna mig "skyldig" till att jag väljer bort att inte hjälpa till. För är det så andra gör? Väljer bort? Skiter i att klubben anordnar tävling för att man själv ska kunna få lösa licens där?

Jag funderar starkt på att byta klubb. Det är inte ens kul längre att anordna tävling, att behöva stå där varenda gång till klockan 20 på kvällen och fixa med allt. För hur skulle det bli om vi också struntade i allt och åkte hem? Jag vill också vara anonym!

Nu får väl folk hata mig för vad jag skriver och tycka som de vill men jag bryr mig faktiskt inte ens längre. Jag börjar liksom tröttna på att vara den som fixar med allt jämt, det är åt helvete rent utsagt!

Och idag har jag fått mitt första diagnostiserade migrän-anfall. Med lätt huvudvärk den senaste veckan så blev det idag värre. Så med en molande värk och halvtaskig syn på ena ögat har jag byggt hinder idag, jag som inte ens ska bära tungt. Men vad gör man inte för sin klubb? Men det var ju lite roligt att bygga idag när de nya hindrena fick användas, see for yourself!

Nya tysk-hindret

Nya hjärt-hindret

Det nya spejsade-hindret...

...med världens coolaste grind!

Jag får stolt säga att hand-grinden och hjärt-grinden är mina ideér, men de har utformats av Angie och Lollo som målat alla hinder, samt Andréa som sågade hjärtan. Det är lite så jag jobbar, jag har ideér och andra verkställer dom, haha!   

Pica fick tyvärr alldeles för lite kärlek och det är det som gör mig mest ledsen egentligen. Inte att jag får lägga massa tid på att fixa och dona utan att Pica på något sätt hamnar i andra hand. Det är så det skär lite i hjärtat då.

Iklädd sitt finaste täcke och nya Back on Track-skydden, proffset #1!

Men imorgon hoppas jag hinna med henne bättre och framförallt i framtiden nu när jag inte längre behöver vara en drivande person i tävlingskommiteén! Då kan jag ju mysa med Pica hur mycket jag vill   

För det märks så väl på Pica när jag inte hunnit med henne, hon blir mycket mer vild i boxen när jag är utanför och är lite extra gosig och ska klia mig med mulen. Hon är verkligen en häst som kräver uppmärksamhet 24/7 och det gör då extra ont när jag inte kan ge henne den.

Just det glömde ju berätta att Pica igår fick träffa sin bästa vän Luna som är hemma över helgen för att Angie ska tävla imorgon. Vi bestämde rid-dejt igår kväll och direkt när Luna kom in och Pica såg henne kunde hon inte titta på något annat. Hon var jätte glad! (Kanske därför hon gick så bra igår!)

Och i morse så gick de i hagarna berdvid varandra, Pica kunde inte ens äta sitt hö eftersom hon ville titta på Luna och Luna var likadan. Det är äkta kompis-kärlek det!

Nu ska jag sitta här en stund till, läsa lite bloggar och sen ta min migrän och gå och sova. Imorgon är det ju upp tidigt igen, när ska man få vila ordentligt undrar man ju? Har planerat in helvila den 31 oktober, då har jag inget jag måste plugga eller göra. Utan det är inplanerad bakfylla och umgås med dom bästa! Gissa om jag längtar...

På återseende!

// therre