Nu har jag hamnat i ett sådant där tankeläge igen. Det händer alltför ofta just nu. Funderingar kring allt som rör sig i mitt liv, varför kan man inte bara få ordning på allt med en fingerknäppning?
I natt kunde jag inte sova utan var hela tiden halvt vaken och funderade kring skola, stall, människor. Allt känns som en enda smet och jag vet inte varför?
Ikväll när jag åkte buss mot resecentrum från uni så kände jag hur den där otäcka känslan av ensamhet kröp över mig. Ensamhet som blir till en stor klump, som bara väcker tankar i huvudet på mig. Tårarna ligger så nära till hands, men jag kan inte var så här svag?

Ibland undrar jag om det hela bara beror på trötthet från för lite sömn? För mycket stress? För mycket ovisshet? Varför känsla av ensamhet när jag är långt ifrån ensam i mitt liv? Är det en känsla av att något ändå fattas?

Beror det här på att jag lagt för mycket tid i skolan den senaste tiden och mindre tid på det som är roligt här i livet?

Ibland önskar jag att jag vore lite mer rättfram och verkligen tog tag i saker och fick dem precis som jag vill. Hade lite mer målmedvetenhet och det där lilla extra som andra har. Det är en önskan jag har...

// therre