Pennelina

8 januari 2011 12:47

Själv har jag rötterna i en fältrittklubb som jag upplevde hade fin sammanhållning. Den "fina" ridskolan låg på andra sidan stan.

Jag var en av många som älskade Britta och Silver-böckerna, och långt senare blev jag varse att jag faktiskt haft Lisbeth som ridlärare :-D Världen är liten!

När mina kompisar gick över till stor häst stannade jag kvar på ponnysidan, eftersom jag inte var intresserad av att tävla utan var ute efter kontakten med hästarna. Konkurrensen var inte så stor om de stökigaste hästarna och ville man ha sköthäst var det lättast att finna bland de som var minst populära och jobbigast att rida ;-)

Kanske är det sånt som gör att jag inte varit så upptagen av spelet kring allt, eller så var det att jag slutade skolan som 14åring och flyttade till familjens nyinköpta gård och lämnade hela karusellen bakom mig...

Jag köpte min första häst några år senare och har inte haft någon djupare kontakt med världen på ridskolorna efter det.

Däremot hade jag en underbar upplevelse igår som du gärna får ta del av på http://pennelina.blogspot.com/2011/01/vansinnigt-kul-och-fullkomligt.html

Det var en riktig pärla!

Kramar från mig <3

Therese

8 januari 2011 13:14

Kul att du delar med dig :)
Haha, vilket sammanträffande! Jag valde också de där besvärliga och minst populära hästarna som ingen annan ville ha. Jag började till och med sköta en häst på ridskolan för att det "var synd om den". Alla var livrädda för henne inkl. jag. Men idag är jag glad att jag började sköta henne, för senare kom hon att bli min första (och den bästa!) helt egna häst, Donia.

Ridskolan är en del i mitt liv och den brinner jag för. Har en del av min själ där på något sätt, många minnen och mycket som man förbättrat genom åren.

Kram på dig!

Linnéa

17 januari 2011 20:40

Vilken intressant text! :)

Therese

18 januari 2011 14:01

Riktigt intressant :D