Nu är jag back on track igen! Kanske inte fullt frisk just nu men mentalt så är allt återigen rätt bra, fortfarande fattas vissa pusselbitar för att fullända välmåendet. Men det tar vi lite senare.

Vill tacka för alla värmande kommentarer i mitt senaste inlägg!

Anledningen till mitt mentala break down vill jag inte skriva på ett så här öppet forum, kanske senare. Är man för öppen drar skitsnacket igång igen som vanligt och den här gången blir det i andan av att jag skulle ha misshandlat min häst tror jag. Men jag säger bara så här man behöver fakta innan man ska öppna käften!

Och med de orden sagda så ska jag nog berätta ändå.

Allt började egentligen när jag gav bort älskade Donia för att köpa ny häst. Hittade, vad jag trodde, en trevlig femåring vid namn Alna. Ett sto importerat från Polen, söt och go till den dag då allt vände. Hon visade sig vara folkilsken och farlig! Hon attackerade folk när man gick in i boxen, främst om hon åt mat. Skitsnacket på stan gick runt med att jag köpt en farlig häst, visst var det sant men allt var inte sant som sades på stan då. Skitsnack kommer alltid fram till slut, lär er!

Alna

Jag fick flytta från mitt stall jag stod i då alla inte var villiga att hjälpa till att få bukt med henne. Så en dag, efter att jag på ett möte fått utstå ren mobbning, tog jag mitt pick och pack och flyttade ner till ridskolan där jag står idag. Det bästa jag gjort!

Men tillslut fick jag ändå lämna tillbaka henne eftersom hon blev för farlig att ha när det gick så mycket barn förbi och skulle klappa. Fick då byta henne mot en femårig valack vid namn Nabuko. Fin fux häst med stor vit bläs. En riktig charmknutte! Dock matchade vi inte varandra vid ridningen. Fick ta hjälp utav snälla Madde J, som red honom ett par gånger i veckan eftersom han var så dum när jag skulle rida. Varje gång jag satt upp sköt han rygg, backade med huvudet mellan frambenen osv. Detta gjorde att jag inte ens ville rida, närtill sluta helt. Han gjorde mig osäker att hoppa upp på nya hästar och vågar fortfarande inte idag gå på om de är lite dumma. Jag hade hjärtklappning varje gång jag skulle rida! Men jag tog beslutet att sälja honom till slut. Det gick fort och jag var återigen tillbaka utan häst men plus minus noll på kontot.

Dags att leta ny häst, igen! Denna gång hittade jag den underbaraste av dem alla, Famor. Han gav mig känslan att det var rätt från det att jag hoppade upp på ryggen vid provridningen. Sen blev det köp, allt var så rätt. Han gav mig lite självförtroende tillbaka att våga rida på igen, dock inte ute då han bockade av mig i ren glädje så jag skadade knät. Men ändå! Han var den perfekta tills han började ställa sig ibland vid hoppningen i vissa svängar. Men han fick starta en clear round 90 cm med Andréa och de var jätte duktiga!

Famor 9

Sen började helvetet med hältan som till slut fick mig att behöva ta beslutet att han inte ska ha ont längre. Det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag vet att han har det bra på de evigt gröna ängarna tillsammans med Donia, Vera och alla andra hästar.

Därefter blev det en liten paus från hästar. Inte helt såklart det var ju jobb på ridskolan, tävlingar hit och dit som skulle anordnas. Så jag ska medge att det var skönt ett tag att stå utan häst. Men sen kom längtan efter en ny häst. Och jag letade och letade, provred ett par stycken men ingen dög. Trodde till slut att jag aldrig skulle hitta någon ny. Men då dök hon upp under rubriken "Sto med utstrålning". Jag åkte och provred. Den första provridningen var väl inte den bästa då hon bestämde sig för att bråka otroligt mycket. Den stora frågan är ju egentligen, varför åkte jag en gång till när det gick så dåligt den första? Jag kan fortfarande inte svara på den frågan men det var väl något som lockade mig tillbaka. Andra provridningen kändes mycket bättre och jag bestämde mig för att ge bud. Fick först nej, vilket fick hela världen att rasa. Men dan efter ändrade dom säg för att de kände att jag var rätt person.

Och nu står hon i stallet, eller nu är hon väl i hagen, min lilla Pickis!

Pica

Nu till själva anledning utav mitt break down. Historien innan är bara lite bakgrunds inforamtion för de som inte vet varför jag ofta reagerar så starkt vid vissa situationer när det gäller besked. Nu kanske lite mer förståelse finns. Kan väl tillägga att detta har utspelat sig från september 2007 till nu september 2009.

Kom på att jag måste nog spara en snabbis bara så inte allt försvinner.

Förra måndagen åkte jag ju med Pica till Strömsholm för att prova sadel. Hon har ju sen tidigare skakat väldigt mycket på huvudet vid ridning och jag har trott att det berott på dåliga sadlar.

Tjejen som hjälpte oss var otroligt duktig på sadlar. Hittade den fulländade, den perfekt för mig och Pica. Den nyaste modellen från Albion. Importerade från England fredagen innan vi var där, så jag fick premiär prova den. Den var som gjuten för Pica och gjuten för mig. Men priset är ju högt såklart, men jag har funderat och tror jag kommer köpa den ändå, vill prova en gång till först.

Men nog om sadeln. Andréa, som alltid är med på alla resor jag gör, berättade för sadelprovaren om våra problem vi haft med skakningarna. Vi tror ryggproblem och hon sa att det defenitivt inte var ryggproblem. Hon trodde på head shaking syndrom. Hon föreslog att vi skulle gå ned till kliniken för att se om vi eventuellt kunde få en tid när vi ändå var där.

Vi knallade ner med Pica dit, hittade inte rätt först men hittade tydligen helt rätt vetrinär. Vår vetrinär hette Veronica Roberts. Och det visade sig att hon är en utav de få i världen som vet mest om just head shaking syndrom. Hon kunde efter att ha sett Pica blivit longerad säga till 97 % att det var just det hon har. Men ville bedöva och se om det blev skillnad. Så Pica blev bedövad i ansiktet och sedan longerad igen och vilken skillnad! Så fint som hon travade då, avslappnad och helt stilla med huvudet har hon inte varit på länge.

Så då kunde Veronica säga med 100 % säkerhet att Pica har just Head Shaking Syndrom. Nu är det diagnostiserat.

Så för alla som inte vet vad det är så har jag rätt papper att läsa och jag säger igen att man ska ta reda på fakta innan man kan uttala sig om något!

Så nu ska vi prova med nosnät för att se om det blir bättre med skakningarna. Vill även förtydliga att detta inte är något dolt fel då "sjukdomen" kan uppkomma från intet eller komma smygande, man vet inga direkta orsaker till detta heller.

Vill tacka Andréa extra mycket som alltid finns med när jag får chockerande besked och som stöttar så bra när jag är ledsen och nere. Ingen kan nog pigga upp och se det positiva i det negativa bättre än henne.

Vill även rikta stort tack till vetrinären Veronica Roberts som så snabbt kunde hjälpa oss och som till och med jobba mycket övertid för våran skull.

Så där nu är jag tillbaka om än ett något långt inlägg men med hela min helvetiska häst historia som jag brukar kalla den. Hoppas att man förstår min bloggpaus, men detta var inte enda orsaken utan fler faktorer ligger bakom. Men efter min vila är jag tillbaka, har saknat att få blogga och alla fina kommentarer som jag ofta får.

På återseende!

// therre