Ojoj, idag fick Pica och jag kämpa tillsammans på träningen för Ola. Jisses! Men ska man någonstans i den här ridsporten måste det bli lite blod, svett och tårar. Jag har haft tillräckligt med blod och tårar hittills så nu är det bara svetten kvar   

Red fram på volt och fyrkant i skritt och trav med skänkelvikningar längs långsidorna och när ridhuset är öppet finns möjlighet att rida längre sträckor än 20 meter vilket är perfekt. Man hinner rida skänkelvikning, rakrikta och rida mjuk fin båge med hörnpasseringar över ridbanan innan nästa långsida tar vid och man kan fortsätta med skänkelvikning. När Ola anlände fick vi börja med galoppöpnor på långsidorna. Noggrann med att hon ska komma framåt på varje steg och bli lägre i formen så hon kommer upp med ryggen och skjuter in bakbenen. Svårt as hell! Men till slut så, sen ska man samtidigt sitta kvar och samla upp den där galoppen med yttertygel. Red sedan in på volt och här fortsatte samma arbete med att samla henne. Sitta emot, driva, böja, ställa och samla, samla, samla! Den som säger ridning är lätt har inte provat riktig ridning!

När jag tycker det känns bra, då har jag släppt på kraven. Pica är ju inte osmart utan hon utnyttjar ju varje dörr som jag öppnar för henne att smita ut igenom. Herremingud! Hon är inte lätt riden den där Pican. Men vi kämpade vidare i båda varven. Vänster betydligt lättare än höger kan jag lova. Sen fick vi rida skänkelvikningar i trav och de gick väl så där. Med skänklar som döda sillar ungefär så kan man inte få till de där skänkelvikningarna något bra, så vi får träna vidare helt enkelt. Fick avsluta med att rida galoppserpentiner ur LA:3 och sedan direkt upp på medellinjen. Meningen med det hela var att jag skulle bli snabbar med mina hjälper automatiskt. Men självklart så är jag för långsam och släpper på kraven så Pica smiter undan arbete. Orkar inte jag så låter jag henne komma undan genom att lägga en volt eller avbryta det vi håller på med istället för att bita i det sura äpplet och ta att det känns skit! Det är ju så man lär sig. Men till slut så gick det väl helt okej, men absolut inte i närheten av bra.
Mot slutet fick jag fram en bra trav i henne, men då var jag så trött både psykiskt och fysiskt att jag satt som en påse nötter och åkte mest med. Ibland undrar jag vart den där lilla extra kämparglöden finns när den behövs? Tur den kommer fram på tävling iallafall.
Inget träningspass som går till kategorin ett utav de bättre utan snarare ett utav de mer lärorika, men vad har man inte träning till?!

På kvällen sedan var jag återigen i stallet. Skrittade ut på Elske tillsammans med Angie och Luna. Sen fick Luna och Pica äta gräs i hagen bredvid hoppbanan. Vi släppte dem lösa i hopp om att de skulle springa lyckliga, men icke de såg bara mat, mat, mat! Dock när vi skulle ta in dem så rejsar de som aldrig förr och vill absolut inte komma in. Men efter 10 minuter och lite lock och pock så gick de med på att följa med in. Jäkliga men glada hästar får man väl säga.

På återseende!

// therre