...känslan man får av att få ta hem sin nya häst. Känslan av lycka och glädje. Känslan man får av att se in i framtiden, alla nya mål man kan sätta upp och alla gläjde och alla minnen man ska skapa tillsammans. Finns det någon bättre känsla?

För lite mer än ett år sedan så fick jag känna den där lyckliga känslan, den dagen jag hämtade hem mitt hjärtegull Pica. Det var en otroligt varm maj dag, men vad gjorde det? Jag hade ju fått min nya häst! Min nya stjärna! Min nya bästa vän!

Men det här året har ju inte bara varit en dans på rosor. Men allt började ju fin fint. Pica och jag lärde känna varandra lite mer för varje dag. Hon visade mer och mer sina egenheter som gjorde att jag bara älskade henne mer och mer.

Vi kunde ju rida inne, ute, i skogen och allt gick kanonfint!

(Jämför denna galoppbild för ett år sedan med idag lite längre ned!)

En augustidag startade vi vår första tävling, en LA:3. Gick ju kanske inte världsbäst men vi tog oss runt och jag fick se att hon skötte sig utmärkt på tävlingsplatser! Fick ca 54% i den starten och jag kände mig nöjd med det.

Sen var det dags att skaffa en ny sadel då ingen av de jag hade passade oss perfekt. Lastade in Pica i transporten och mig samt Andréa i bilen och for mot Strömsholm. Sadel var ju ett nödvändigt ting då jag trodde hon inte gillade sin då nuvarande sadel och skakade därav på huvudet. Det skulle visa sig vara något helt annat! Min värld rasade så att säga samman när jag fick beskedet, efter ett spontan besök på Strömsholms hästklinik, att hon hade Head Shaking Syndrom. Jag såg bara att det hade gått åt helvete med allt igen, jag skulle få ge upp med allt vad hästar hette och börja med något annat. Allt var som en mardröm!

Men inte var det så farligt utan ett litet nosnät räddade det hela och Pica slutade med sina skakningar och hela vintern var hon symptomfri!

I november startade vi våran andra tävling som var en träningshoppning och vi lyckades komma tvåa i 70 cm klassen.

Sen kom en låååååång vinter med djävulskt mycket snö. Men för oss ryttare så är det ju ett ypperligt tillfälle att träna styrka med våra hästar.

Jag upptäckte likheten mellan Donia och Pica!

I mars startade vi vår andra dressyrtävling och det gjorde vi med bravur så att säga. Tvåa i LB med 67%

Inför den tredje planerade tävlingen så blev hon skadad efter att ha fastnat i ett täcke över natten och fick sitt fina och väl omtalade "silikonbröst".

Sen dröjde det ända till majmånad innan vi kunde starta igen. Startade två klasser på 40-bana vilket inte gick något vidare, så efter det beslutade jag mig för att vi ska hålla oss till 60-bana och dess program.

Så sagt och gjort startade vi en vecka senare på 60-bana igen och det gick som smort! Tvåa i LB på 66% och vinst i LA på 69%. Gladare kan man nog inte vara!

Sen kom sista maj och vår "årsdag" samt Picas födelsedag och vi kom trea i LB på 68%. Äntligen blev rosettsamlingen komplett!

Så nu är vi här ett år senare med målet att bli ännu bättre tillsammans och ha otroligt kul! Varje dag när jag åker till stallet för att bli hälsad välkommen med en gnäggning och få se min stjärna så upplever jag den där känslan av lycka och glädje! Det finns en mening med allt i livet och för mig var det meningen att jag skulle hitta den mest underbara av hästar, MIN PICA!

Så det här var vårat första år tillsammans i en kort resumé, den långa finns ju att läsa här i bloggen så att säga. Hoppas ni fick en trevlig läse- och bildstund!

På återseende!

// therre