Träning idag och den var väl behövlig, vi fick oss en ordentlig genomkörare kan man säga. Summarsumarum kan man säga att jag måste lära mig rida när det verkligen behövs. Vill man kunna rida åtminstone MSV inom en kortare framtidsperiod kan man inte åka med när det känns bra, utan det krävs såklart mer ridning och självklart är jag fullt medveten om vad som krävs av mig som ryttare.

Men hur som, vi fick rida och det ordentligt. Arbete på volt och såndär djävlusk öppna-på-volt som jag hatar, verkligen hatar! Men effektivt är det, men jag hatar det ändå. Det är förbaskat svårt att inte fastna i handen. Sen att min innerskänkel hänger som en jäkla dö sill längs med Picas sida gör det ju inte lättare direkt, utan mer skänkelaktivitet. Fick igång en riktigt härlig trav i henne idag som höll i sig. Kände att jag även kunde sitta väldigt close-contact liksom i sadeln, inte att jag satt utanför utan jag satt verkligen med i rörelsen och med Pica. Svår känsla att förklara men jag tror de flesta ryttare vet vad jag menar. Det underlättar väldigt mycket när man rider när man sitter med i rörelsen.

Nog om traven, den var som sagt härlig, galoppen är desto svårare. Slingrig bak och återigen de där döda sillarna som kallas för skänkel. Hänger och slänger. Men jag fick ju tipset om att jag ska ta fram innerskänkel så långt fram så det nästan knäcker i höften och där ifrån runda henne i sidan. Vips, så hade vi genast tio gånger bättre galopp. Innerskänkel och ytterskänkel ska jobba med varandra inte mot, som är väldigt lätt hänt. Så det ska jag verkligen tänka på i framtiden. Innerskänkel=höft-knäck!

Min riktiga aha-upplevelse under passet var när jag red en bakdelsvändning och äntligen förstod hur jag ska tänka och känna. Det må låta helt knäppt och vissa kanske undrar om jag ens kan rida men jag kom plötsligt på att bakdelsvändning ska ju kännas som framdelsvändning, själva känslan när hästen vänder runt fram/bakdel runt fram/bakdel. Hänger ni med? Själva "korsningen" i framdelsvändning, den känslan fast i bakdelsvändning dock ska ju hästen inte korsa sina framben såklart, men samma känsla. Yes, I´m not that bright always!    

Så med en härlig känsla och nya erfarenheter och nya "känslor" och med orden: "Det är egentligen inte alls så tokigt, utan rätt så bra" så kunde vi avsluta. Svettiga, men jäkligt lyckliga, jag och Pica, tillsammans!

Så efter ett pass med lite extra feeling så bjuder jag nu på några nya bilder, igen.

Wild and crazy, vi skrittar banken!

En rätt så bra travbild, dock inte i klass med den nedan   

Åså, lite skritt, och ja jag behöver verkligen jobba med handställningen

Nu sätter jag punkt för det här inlägget och den här kvällen.

På återseende!

// therre