Idag blev det en mycket händelserik dag när jag jobbade på ridskolan. Först så kom Valle (ridskoleponny, one of a kind!) in med svullet och blodigt öga, blod blandat med ögonvätska som runnit längs ganaschen och blivit till is. Han har antagligen lekt (läs blodig lek) med Clabbe som vanligt.

Senare på dagen så hade jag varit på kontoret med Loni och Linda, sen gick jag ut till stallet. När jag kommer in dit ropar Ola: KOM FORT! HON HÅLLER PÅ ATT DÖ!!! Jag slänger allt jag har i famnen och skyndar dit och ser Ola kämpa med lilla Ackleja (otroligt söt ridskoleponny, heartbreaker så att säga) för att hon ska få luft, hon verkligen har panik och kan knappt andas! Vi lyckas på något sätt få loss henne som tur är! Jag går in och tar av henne grimman som hon lyckats fastna med i boxdörren bredvid och hänger i sin grimma över sin egen box dörr.

När jag tagit av henne grimman så ser jag blod på mina händer och vi ser även blod på dörren, jag ber Ola hämta Linda och Loni. De kommer och vi letar febrilt efter något sår men hitta inget i all vinterponnypäls, så Linda beslutar att det ska klippas. Utav klippningen kommer ett en-två cm långt hål fram precis bredvid struphuvudet, där alla även vet att halspulsådern går! Tänk om Ola inte hade gått ut i stallet och kolla varför alla hästar förde sådant liv i stallet eller om jag inte kommit ut precis då, då kanske inte lilla Ackleja levt.

Hela hennes dörr är helt sned efter att hon kämpat för att komma loss och efter hela incidenten stod hon och andades jätte konstigt antagligen helt i chock. Men hon fick två fleecetäcken på sig och Linda ringde efter vetrinär som nu varit där och tittat på hennes sår.

Men man tänker ju hur nära det var att återigen ha en död ponny på ridskolan. För några år sedan när det fanns spiltor hittades ju Victor (fenomenal hopp-ponny) i boxen intrasslad i snöret liggandes med bruten nacke. Usch, hemska tanke! Men tur ska man ha ibland. Det som är lite läskigt är att det till och med var i samma då spilta nu spiltbox som båda olyckorna skedde.

Men nu är det hur som aldrig någon grimma på hästarna förutom i hagen eller när man har dem under uppsyn.

Efter att få ha känt adrenalinet pumpa genom kroppen skulle ju Pica får motionera sig. Jag hade bestämt mig att trotsa kylan och bege mig till hoppbanan för att rida lite i snön. Fick sällskap av Frida och Figge.

Och hur underbart var det inte att få rida i snö tror ni?! Pica kändes sådär härligt schwungfull i sin gång och jag bara njöt av att känna henne arbeta genom varje led i benen. Red i ca 20 minuter ute sen höll både jag och Frida på att förfrysa oss, så vi gick in och avslutade ridpasset. Men känslan av att det där härliga finns där gör att jag nu fått lite mer motivation till att träna och rida mer nu. Finally lite att sträva efter igen!

Nu ska jag varva ner och ladda inför en ny förhoppningsvis inte lika händelserik arbetsdag imorgon.

På återseende!

// therre