Idag i Aftonbladet står det om olyckan som förändrade mitt och många andras liv. Malin dödades, 13 juli 2008 ett datum jag alltid kommer att minnas.

När jag läste artikeln som handlar om Sophia och Linn, som var med i bilen, och deras mål att förändra lagen blev jag både fylld av lycka för deras vilja och hat för  de fega och osanna berättelserna från de andra. Sophia och Linn har fått men för livet och den 18-årige föraren av den andra bilen fick skadestånd på 30 000 kr till Z föräldrar och samhällstjänst 120 dagar, Sophia och Linn fick inget. Det är skrattretande! Men tydligen så var väl Malins liv inte mer värt för de jurister och nämdemän som dömde 18-åringen.

Jag blir så arg på att det svenska rättsystemet är så fruktansvärt orättvist! Men visst han får leva med skammen att ha dödat en annan människa resten av sitt liv samt att han inte är något vidare omtyckt av många i Karlskoga.

Han och hans kompisar hävdar att de höll hasigheten, 70 km/h. Z bil säger annat. Man kunde inte ens hitta bromsspår och Z bil flög upp i ett träd och landade 69 meter bort från kollisions platsen. Det fanns inget kvar utav bilen, men han körde ju bara 70 km/h, skitsnack! Fegt att inte kunna erkänna och ta sitt straff, hoppas han mår skit.

Men hur som så gör Sophia och Linn en otrolig insats för Malins skull.

Än idag 1,5 år efter olyckan är korsningen där det skedde lika jobbig att passera. Och jag påminns ofta om att det faktiskt har hänt, då kommer den där klumpen i halsen och ögonen tåras.

Jag kommer så väl ihåg dagen när jag fick veta. Första samtalet från Cassie där jag trodde hon först skojade men sen faktiskt var allvarlig om att det skett en olycka. Det andra samtalet visste jag redan svaret när jag såg att det var Cassie som ringde. Hon behövde inte säga något jag förstod redan, Malin var död.

Att sen behöva ringa andra och meddela det jobbiga var ännu värre. Men vi alla kom nog närmare varandra utav händelsen.

// therre