Det här med att tävla dressyr, vad är viktigast: Att utvecklas med sin häst och få en bedömmning på hur "dagsformen" är eller klaga på att man inte fick de poäng/procent man själv tycker att man förtjänade?

Alltför ofta tycker jag att man kan läsa/höra hur ryttare som tycker de blev neddömda av domaren pga av olika orsaker eller att de alltid annars rider på mycket högre procent. Jag förstår inte vitsen med att tävla då? Jag trodde man tävlade för att det var roligt och för att man fick en bedömning av sin ritten den dagen, inte en bedömning av alla ritter man gjort?

Att klaga på domaren tycker jag är helt fel! Domaren är där av en anledning, att bedöma ekipage just den ritten, den dagen. Domaren har antagligen en utbildning som denne har klarat av och där med är godkänd som domare, de åker även iväg på regelbundna domarkurser för att hålla sig "uppdaterade". Sen kan jag hålla med om att olika domare dömer olika, men huvudsaken är väl att denne dömer rättvist eller?

Om man inte tål att höra "sanningen" så ska man nog inte tävla. För det är det som är själva grejen med att faktiskt tävla, man får veta hur man ligger till utvecklingsmässigt för tillfället. Men många, många tycker att de är sååå bra och tycker därför domaren dömmer ned just dem för att de inte fick de procent som de tyckte att de skulle ha. Varför inte diskutera det med domaren? Istället för att klaga "hemma" och till andra, sprida rykten om att den domaren bara dömmer ner just mig, har något emot just mig. För jag tror att de flesta domare mer än gärna tar den diskussionen med ryttaren om den har något att klaga på.

Jag bor i en liten stad och där alla känner till alla, jag vet att många läser min blogg och jag vet att säkert någon kommer känna sig träffad. Men hursom så är detta inlägg riktat mot allmänheten och inte mot någon specifik person.

Jag har ett mål och det är att själv bli dressyrdomare en dag. Om det är om 10 år, 20 år eller 50 år det vet jag inte, men någon gång ska jag lyckas!

Behövde bara få rensa hjärnan med lite tankar, det blir för mycket ibland.

På återseende!

// therre